Peak oil

Det har varit rätt tyst senaste åren runt peak oil. Alltså den där punkten när man skulle nå ett produktionsmax där det helt enkelt inte skulle kunna gå att utvinna mer olja än vad som efterfrågades vid en viss tidpunkt, därefter skulle utvinningen minska allt eftersom varje nytt år gått.

Som en total novis inom området, men lite intresserad, är det främst två saker som jag noterat i informationsflödet.

Nya sätt att utvinna olja. I olika sammanhang pratar man om konventionell och okonventionell olja. I det första fallet avses sådan olja som utvinns från marken med traditionella metoder. Alternativet är okonventionell olja som initialt handlade om att utvinna olja från mer otillgängliga platser, som t ex djuphavsolja där man borrar på havets botten flera kilometer under vattenytan. Alltså betydligt mer svårtillgänglig olja som dessutom förutsätter ett betydligt högre pris. Utöver den metodiken har det på senare tid tillkommit helt andra sätt att utvinna olja på land som till exempel oljesand, fracking. Dessutom har det tillkommit olika metoder och krav på att olja, i alla fall den vi använder för att tanka bilen, skall spädas ut med olika biomedel. Alla sådana åtgärder bidrar så klart till att upprätthålla möjligheten att producera olja. Därmed har peaken för den konventionella oljan inte blivit så dramatisk som många tidigare trodde.

Vi ser/vet nu att behovet kommer minska. Så även om vi hela tiden hittar nya sätt att få fram den olja som marknaden kräver så är ett kanske ännu tyngre argument att vi de senaste 5-10 åren blivit allt mer säkra på att behovet av olja faktiskt kommer att minska inom en nu faktiskt överskådlig tid. Om vi räknar med att elbilar kommer stå för 90 procent eller mer av den globala fordonsflottan redan om 20-30 år i en nu allt mer eskalerande utveckling kommer det så klart få rätt dramatiska effekter på behovet av olja hos konsumenterna. Det finns självklart många användningsområden för olja, men personbilarna som enskild grupp står för den absolut största gruppen, när behovet därifrån minskar kommer det också innebär att det kommer behövas dramatiskt mindre mängder olja i framtiden. Och inom ytterligare 20-60 år kommer högst sannolikt även många andra områden kunna klara sig väldigt bra utan olja.

Ur ett investeringsperspektiv så har oljeaktier blivit rätt ointressanta i debatten. Sedan hållbarhetstrenden i princip dominerar i debatten är oljeaktier inget som kommer att få någon större uppmärksamhet där heller. Och oavsett hur bolagen kommer utvecklas så är oljebolagen definitivt inte längre några framtidsbolag. Däremot håller de stora oljebolagen såsom Shell, BP, Equinor och Total med flera på att profilera om sig till att bli energibolag som på lite sikt skall bli helt fokuserade på hållbar energi. Hur detta kommer gå till och hur lönsamma de här bolagen kommer vara om 20-40 år återstår så klart att se, men självklart är det positivt att även dessa bolag har fått krav på sig att börja planera och agera i den här riktningen.

Tittar man på bevisade oljereserver skulle vi med dagens konsumtion ha olja i cirka 50 år till, men om vi räknar med att konsumtionen planar ut eller minskar de kommande åren samtidigt som vi självklart inte hittat alla reserver nu heller har vi förmodligen olja tillgängligt betydligt längre än femtio år, och när vi väl kommer dit kommer olja inte längre att vara en alls lika efterfrågad vara som idag (förhoppningsvis).

Aktivitetsbias

Om något inte blir som man tänkt sig eller om något negativt inträffar är lösningen alltid att agera? Aktivitetsbias är ett intressant fenomen både inom arbetslivet och inom investerande. Om vi bara gör tillräckligt med saker, eller är tillräckligt aktiva, så kommer resultaten automatiskt att bli bättre. Tyvärr är det inte så, särskilt inte inom investerande.

Många är gångerna som man kommit på sig själv med att helt enkelt vara för aktiv i sitt sparande. Om du inte är nöjd med utvecklingen i depån kan det kanske vara läge att ta en titt i transaktionslistan? En sådan övning kan ofta bli smärtsam för många. När vi var grottmänniskor var aktivitet en naturlig lösning på olika hot som uppstod. Blev vi attackerade låg flykt eller försvar nära till hands, en helt naturlig och ofta väl fungerande aktivitet. I ett mer modernt sammanhang är det inte sällan ett betydligt med destruktivt agerande, eftersom hoten idag inte fungerar på samma sätt – i synnerhet inom i komplexa sammanhang som till exempel sparande och investeringar.

När värdet i din depå sjunker upplever vi det gärna som ett hot mot vår ekonomi och vår framtida möjlighet att överleva. Då känns det rätt och skönt att agera, till exempel sälja allt för att undvika nedgång. Det är kanske en instinkt, men om vi istället tänker oss utvecklingen i förlängningen så är oddsen snarare att värdet på depån kommer vara högre om vi istället köper till de lägre kurserna. Trots att de flesta säkert innerst inne vet om detta, agerar vi på ett för oss negativt sätt ändå. Varför gör vi det och hur kan vi bryta det? Svaret här är förmodligen inte lätt och troligtvis också ganska individuellt från person till person.

Ifrågasätt alla beslut och val som innebär nya aktiviteter. Det första vi skall göra är att bli bättre på att ifrågasätta våra beslut innan vi genomför dem. Det kan man göra på olika sätt, men ett sätt kan vara att låta det gå lite tid från det att man fattat ett beslut till dess att man börjar utföra det. Ett köpbeslut som tas behöver kanske inte exekveras förrän tidigast nästa vecka? Då har du en ångervecka där det finns möjlighet att stoppa beslutet när den initiala slutsatsen (och känslorna) hunnit nyanseras. Under ångerveckan kommer det finnas utrymme till mer rationell analys där det med mindre känslor inblandat kommer gå att ifrågasätta sitt egna beslut utifrån helt andra vinklar.

Du kommer förmodligen landa i att merparten av all aktivitet inte har så stor påverkan på ditt resultat, troligtvis kommer du även inse att väldigt många av aktiviteterna du gjort tidigare inte haft så stor påverkan eller kanske till och med en negativ påverkan. Att göra färre saker som är mer genomtänkta och där det finns forskning och statistik som talar för ett bra resultat kommer i förlängningen ge dig en högre sannolikhet för att lyckas.

Ett ifrågasättande kan till exempel innehålla:

• Är den beslutade aktiviteten i linje med dina långsiktiga mål?
• Har någon annan agerat på det här sättet med lyckat resultat eller kan jag testa detta på något sätt utan att riskera lika mycket? Tänk lekhink?
• Försäkra dig om att ditt beslut inte är ett resultat av flockbeteende. Bara för att någon annan gör något behöver det inte vara rätt för dig.
• Försäkra dig om att du har rätt kunskap och erfarenhet, d v s arbetar du på rätt nivå?

Sänk risken. Om du har en lägre risk i ditt sparande kommer förmodligen också känslorna att vara på en mer hanterbar nivå vilket nästan automatiskt kommer göra det enklare att inte ta förhastade beslut när det blåser.

Sänk kraven. Acceptera marknadens utveckling och lägg ribban lägre, delvis sammanflätat med lägre risk. Om du ständigt måste agera på ett sätt där du skall vara bättre än marknaden totalt sett kommer varje nytt beslut troligtvis innebära någon form av startkostnad som du sannolikt inte kommer kunna ta igen om du inte heller ger nästa beslut tid att ge den avkastning som det var tänkt skulle ske från början.

Tid för aktier som sparande vs intresse

Ett intresse för aktier är säkerligen en bidragande faktor till att man faktiskt allokerar en del av sina inkomster till sparande, eftersom det i alla fall initialt är från sparande som de allra flesta får sitt startkapital från. Ett problem med att ha sparande som intresse är att resultatet riskerar att bli betydligt sämre än om man istället bara använder beprövade principer och accepterar avkastningen som är helt eller ganska nära kopplad till marknadens genomsnittliga avkastning. Tyvärr är statistiken väldigt tydlig, bland de som försöker slå index är det bara några promille som faktiskt över tid överträffar index.

Något man lär sig successivt under livet förutom vilka begränsningar man har samt hur man mentalt förhåller sig till marknadens svängningar är även hur tillgången på tid för sparande och investeringar skiftar över tid. Tiden som går åt till arbete, familj, vänner, andra intressen, återhämtning med mera tenderar att öka med tiden. Som ung tycker man sig ha obegränsat med tid för att välja och vraka mellan alla intressen och andra aktiviteter som livet erbjuder. Allt eftersom åren går ökar antalet åtaganden som kräver sin tid. Föräldraskap och mycket ansvar på jobbet kombinerat med hela ens övriga liv lämnar begränsat med utrymme för förkovrande i sina intressen – om man då väljer att betrakta sitt sparande och investerande som intresse som dessutom statistiskt fungerar bättre när man inte försöker göra för mycket egna val – riskerar man att i slutändan få ett väsentligt sämre resultat än vad marknaden har ett erbjuda i genomsnitt.

Sparande som hobby?

Det finns flera sätt att hantera detta, till exempel kan man låta en liten del av sparandet utgöras av intresset, kanske fem till tio procent medan resten ligger i mer passiva och beprövade strategier*.

Att acceptera att det personliga sparandet och ens eget intresse för detsamma inte bör kombineras är en viktig del i detta. Det är också viktigt att förstå att bara för att man inte är aktiv med riktiga pengar så betyder inte det att man måste sluta följa med. Det går alldeles utmärkt att göra analyser, läsa rapporter, böcker, lyssna på poddar och följa diskussionen i forum och på sociala medier. Skillnaden är bara att du kan göra det när du har tid och tar bort all press som säger att du måste göra det kopplat till ditt sparande. Så snart man kommit över den här tröskeln blir det plötsligt ett helt kravlöst intresse och man kan istället fokusera på de bitar som man verkligen tycker är intressant och kul inom området, just för stunden. Det är ett intresse utan krav på resultat eller prestation – vilket det annars lätt kan bli om man kopplar intresset till sitt sparande.

Att känna sig trygg och bekväm i att man kommer få marknadens genomsnittliga avkastning genom att vara så passiv som möjligt samtidigt som man utvecklar sitt intresse när tid och lust finns skapar en mycket mer behaglig tillvaro.

* Beprövade strategier är till exempel fokus på indexfonder, årliga ombalanseringar mellan räntor och aktier samt månadssparande och ett absolut förbud mot marknadstajming.

Naken in, naken ut

Som en fortsättning på inlägget aktieägaravtal där jag beskriver meningen med ett aktieägaravtal i samband med ägarförändringar är det här en fortsättning som specifikt handlar om möjligheten att utöka antalet delägare som arbetar i företaget där kompetens är enda insatsen.

Många onoterade aktiebolag där delägarna är aktiva i bolaget, de arbetar alltså i bolaget, kommer inte sällan till en situation när företaget växer där nya medarbetare fortsatta anställning i företaget behöver tryggas. En viktig del i det är vanligen olika former av utökad kompensation. Till exempel vinstdelning, delägarskap och/eller andra former av incitamentsprogram. I fallet man väljer delägarskap med syftet att kunna vinstdela i inkomstslaget kapitalinkomst (alltså väsentligt lägre skatt än förvärsinkomst) finns ofta en ekonomisk inträdesbarriär. Den tilltänkta blivande delägaren måste köpa in sig i bolaget till aktuellt marknadspris. Ett framgångsrikt bolag som utvecklats väl under kanske många år har ofta ett högt marknadsvärde.

Om den nya delägaren skall köpa in sig i bolaget, om det så bara handlar om någon procent av bolaget, kan det lätt bli summor som uppgår till miljonbelopp. Det i sig kan vara problematiskt eftersom det inte är självklart att den nya delägaren har möjlighet till sådana belopp, det är inte heller säkert att den blivande ägaren är intresserad av att gå in med ett betydande belopp även om finansiering skulle vara möjligt. Även om vinstmultipeln är låg och avkastningen på pengarna är 10-20 procent före skatt samt möjlighet till ökad marknadsvärdering är det inte alls säkert att lösningen är intressant. Det tar ju i så fall trots allt 5-10 år innan man ens går plus minus noll på insatt kapital, vilket kanske inte är särskilt attraktivt om syftet är att kunna vinstdela efter många år i bolaget.

Med anledning av det finns det sedan ett antal år tillbaka en värderingsprincip som kallas naken in, naken ut som kan skrivas in i aktieägaravtalet. Det går, förenklat, ut på att den blivande delägaren köper in sig till en symbolisk summa. I praktiken får den nya ägaren ett antal aktier gratis. Villkoren för den här typen av delägarskap kan sedan regleras hårt både i bolagsordningen och i aktieägaravtalet. I praktiken skall delägarskapet endast innebära möjlighet till vinstdelning samt att man automatiskt blir utköpt (lämnar tillbaka sina aktier) om man avslutar sin anställning i bolaget.

Principen naken in, naken ut innebär alltså att enda kapitalet man köper in sig i bolaget med är kompetens. Man erhåller därefter en årlig vinstdelning i form av aktieutdelning som beskattas i inkomstslaget kapital. En praktisk och bra lösning som gör det enklare för företag att öka sina chanser att behålla nyckelkompetens i bolaget genom ett så kallat tillfälligt delägarskap. I praktiken innebär detta samtidigt för de ursprungliga ägarna att man fortsätter skydda bolagets intressen och aktier kan från de här fallen inte hamna på vift om den anställde i fråga väljer att lämna bolaget.

Aktieägaravtal

Det är ibland förbryllande under vilka lösa premisser personer startar gemensamma aktiebolag med varandra utan att reflektera över väldigt centrala frågor som vad händer ifall någon vill sälja sina aktier eller när någon av delägarna slutar i bolaget. De som ytterst beslutar om ett bolags framtid är alltid ägarna, om fel ägare är kvar eller kommer in i bilden kan det få rätt katastrofala följder för övriga ägare. Trots detta finns det lite eller inget i aktiebolagslagen som reglerar hur och till vem man får sälja sina aktier till.

I stora noterade bolag där varje delägare har en mycket liten del, kanske bara några promille är detta ofta en ickefråga, men i mindre onoterade bolag där varje ägare kanske har 5-30 procent av hela bolaget kan det lätt bli ett problem, både ekonomiskt och kring besluten. Två vanliga fall där det kan uppstå problem är när bolaget fått ett erbjudande om att köpas upp eller när någon vill lämna bolaget.

I det första fallet handlar det ofta om att bolaget fått ett bud från ett större företag för att köpas upp. I sådana sammanhang kräver ofta köparen att 100 procent av aktierna måste säljas, i ett sådant fall kan inte affären gå igenom om det finns en eller några få ägare som sitter på betydande poster som, oavsett skäl, vägrar sälja. Det finns i sådana sammanhang inget i lagen som reglerar om eller när en enskild ägare måste sälja. Via ett aktieägaravtal som alla delägare skrivit under går det att reglera den här typen av frågor. T ex att alla ägare måste sälja om en majoritet av ägarna vill sälja och/eller om vissa förutsättningar är uppfyllda såsom att en oberoende värdering gjorts eller motsvarande. Den här typen av avtal gör det enklare att hantera den här typen av situationer och ingen behöver fundera på vad som gäller.

Ett annat, kanske ännu vanligare fall, är när någon av delägarna slutar i bolaget. Det kan ske av flera olika skäl, allt ifrån att delägaren vill gå vidare och göra något annat, pension, medicinska eller privata skäl. Det kan också handla om att delägaren inte längre delar övriga ägares ambitioner med företaget och med anledning av det inte vill vara med längre. Oavsett skälet kan det i små bolag vara vanskligt att ha kvar delägare som inte längre arbetar i bolaget, särskilt om det från start var tänkt att alla delägare skulle vara aktiva i bolaget. Det blir alltså problematiskt oavsett om ägaren vill behålla sina aktier eller om de säljs till någon tredjepart som befintliga ägare inte vill ha som ägare i bolaget. Det är särskilt problematiskt om det är en stor aktiepost med vilken kan man påverka bolagets riktning. En annan aspekt är att små bolag med få delägare kanske inte heller är intresserade av att dela utdelningen men tidigare aktiva ägare eller helt externa ägare som inte är aktiva i bolaget.

Med ett enkelt aktieägaravtal är det enkelt att reglera den här situationen så att delägare som slutar sin anställning i bolaget dels måste sälja sina aktier, om kvarvarande ägare vill det, och dels att kvarvarande ägare har rätt att till marknadspris köpa ut delägaren som slutar vara aktiv i bolaget. En rätt enkel åtgärd för att försäkra sig om att ägandet inte kommer på vift samt att aktieutdelningarna stannar hos de som är aktiva i bolaget. Liksom att det är tydligt hur man skall agera ifall man får ett bud på bolaget.

AP7 Såfa

AP7 Såfa är statens årskullsförvaltningsalternativ i premiepensionen. I den här fonden hamnar alla premiepensioner där pensionstagaren inte själv gjort ett val. AP7 Såfa kan liknas vid en global aktiefond som dessutom använder hävstång. I skrivande stund är belåningen runt femton procent, men har tidigare varit så hög som 50 procent. Till detta så minskar automatiskt aktieandelen efter att man fyllt 56 år.

Debatten om premiepensionerna har ofta handlat om den så viktiga möjligheten för pensionstagarna att ha möjligheten att själva kunna välja vilka fonder som pengarna skall vara placerade i. Det smått ironiska i detta är den stora majoriteten av de som gjort egna val haft betydligt sämre utveckling än de som inte gjort några val alls. Jag är generellt för frihet och möjligheten för alla att själva kunna välja vilka investeringsval man skall kunna göra. Däremot tycker jag man kapitalt misslyckats med att informera de som faktiskt gör egna val om riskerna för en sämre avkastning. För att inte tala om alla skojare som man låtit aktivt sälja in sina egna fonder till premiepensionen.

Flera har säkert följt rättegången kring Allra vars fonder i praktiken tog ut en avgift på 40 procent (!). Skall vi ha kvar valmöjligheten att själva välja fonder i premiepensionen tycker jag vi åtminstone bör säkerställa två saker.

Förbjud aktiv införsäljning. Alla former av mäklare eller andra funktioner där man i dialog med en säljare har möjlighet att flytta sin premiepension bör avskaffas. Eller där det finns möjlighet för säljaren att få kunden att godkänna att de flyttar pengarna åt en. Enda stället att göra egna val skall vara via premiepensionens egen hemsida där var och en i lugn och ro själv gör sina val. Redan här skulle en stor del av oseriösa aktörer med höga avgifter rensas bort.

Avgiftstak på tillgängliga fonder och bra historik. Kraven har väl skärpts lite de senaste åren men man borde ganska hårt kunna sätta ett tak för hur hög avgiften får vara i en fond som kan erbjudas i premiepensionssystemet. Det bör även finnas ett krav på att fonden skall ha funnits på marknaden i minst tio år. Även om historik inte är en garanti för framtida avkastning så vet vi i alla fall att fonder som hållit sig kvar på marknaden i över tio år ändå har en betydligt högre sannolikhet att finnas kvar även om ytterligare tio år. De allra flesta fonderna läggs ner långt innan det gått tio år.

Tydlig information. Tyvärr är många väldigt dåligt insatta i hur fonder fungerar och förmodligen ännu sämre insatta i pensionsfrågor. När möjligheten att göra egna val i pensionssystemet framställs staten som ett dåligt alternativ och det självklara är att man skall ta tag i saken själv. Objektivt är faktiskt statens AP7 Såfa-alternativ väldigt mycket bättre än merparten av alla valbara fonder i premiepensionen. Det är dock inte så som det framställs.

Om de som skall göra egna val i premiepensionen alltid fick en tydlig informationssida presenterad varje gång man skulle göra egna val som upplyser som att 1) merparten av alla som gör egna val i premiepensionen får en sämre avkastning än de som inte gör egna val, 2) de allra flesta valbara fonder i ppm har en högre förvaltningsavgift än AP7 Såfa. AP7 Såfa har en årlig avgift på 0,08 % - nästan alla andra valbara fonder har en betydligt högre avgift.

AP7 Såfa de senaste tio åren haft en utveckling på cirka 450 %. En billig global indexfond har under samma period haft cirka 290 % avkastning. Hävstång och extremt låg avgift har här sannolikt spelat en stor roll.

Ovanstående åtgärder kommer så klart inte genomföras utan många pensionssparare kommer fortsätta ta saken i egna händer och med det få en lägre pension.

Substansrabatt versus premie

Den som följer investmentbolagen på börsen har säkert funderat mycket kring substansrabatter och premievärderingar av bolagen. Investmentbolag som handlas till substansrabatt har ett börsvärde som understiger investmentbolagets aktuella värde på tillgångarna. Tillgångarna är alltså vanligen de bolag som investmentbolaget för tillfället har i sin portfölj. Om investmentbolagets börsvärde är 80 kr samtidigt som tillgångarna är värderade till 100 kr har vi alltså en substansrabatt på 20 kr. Förenklat kan vi säga att ett sådant fall innebär att vi köper något som är värt 100 kr för 80 kr.

Omvänt gäller ifall investmentbolagets samlade tillgångar värderas till 80 kr samtidigt som det ägande investmentbolagets börsvärde är 100 kr. Då har vi istället en premie på 20 kr och vi betalar vi betalar förenklat 100 kr för något som är värt 80 kr.

Många hävdar med detta att man då enbart skall köpa investmentbolag när de handlas till substansrabatt och sälja dem när det finns en premie. Problemet med det här förenklade sättet att värdera investmentbolag är att det i verkligheten inte riktigt är så enkelt.

Svårt att fastställa faktiskt värde. Första invändningen till att stirra sig blind på värderingen är att det är problematiskt att fastställa det exakta värdet på bolagets innehav. Innehav som är börsnoterade är visserligen ganska enkla eftersom den här värderingen alltid är tillgänglig i realtid när börsen är öppen, men många bolag har en stor andel onoterade bolag och då är det betydligt svårare att bedöma det exakta värdet. Dessutom finns det olika sätt att värdera de här bolagen. Att investmentbolagen över tid dessutom tenderar att ändra sättet att värdera bolagen samtidigt som olika investmentbolag kan ha olika sätt att värdera dem på gör det inte enklare.

Vi vet inte när rabatt och premie ändras. En andra invändning är att många bolag alltid har handlats med premie eller rabatt. Ett investmentbolag som över tid alltid haft en premie på 20 procent kan ha ökat flera hundra procent i värde eftersom värdet på underliggande tillgångar värderats upp och bolaget har behållit samma premie. Omvänt så är inte heller en plötsligt förändra rabatt eller premie en indikation på sälj- eller köpläge eftersom ändringen kanske blir bestående.

Svårt att bedöma investmentbolagets kompetens. Det kan finnas massor av skäl till varför ett bolag handlas till rabatt eller premie, men en av faktorerna kan vara hur marknaden bedömer att investmentbolagets ledning är på att förvalta och utveckla bolagen. Här finns det självklart rätt stort utrymme för en rad olika tolkningar beroende på vem det är som gör tolkningen. Dessutom kan det ske hastiga förändringar i investeringsteamet som kan ge effekter i båda riktningarna.

Svårt att bedöma innehavens framtida värde. Slutligen är bedömningen av ett bolags framtida värde lika svårbedömt som hos vanliga bolag. Ett bolag som har en hög premie har kanske det eftersom marknaden anser att många av bolagets onoterade innehav har en underskattade tillväxtpotential. Och så vidare.

*

Slutsatsen är alltså att substansrabatt eller premievärdering kan säga något om ett investmentbolag, men att dra slutsatser kring hur ett investmentbolags framtida avkastning utifrån dess aktuella rabatt eller premie känns orimligt enkelt.

Elbilarnas marknadsandel i Sverige

Vid utgången av år 2010 i Sverige uppgick den totala elbilsflottan som var registrerad för körning i allmän trafik till totalt elva (11) bilar. Antalet registrerade laddhybrider var noll. Avrundat bestod alltså fordonsflottan av exakt 0,00 % laddningsbara fordon.

Sedan dess har tillväxten av laddningsbara elfordon varit helt brutal och det är ingen linjär tillväxt vi pratar om, utan en ganska exponentiell tillväxt.

Tio år senare, alltså vid utgången av 2020, var antalet registrerade laddningsbara elfordon i Sverige strax över 94 000. Under år 2020 hade laddningsbara fordon en marknadsandel på 31 %. Tre av tio bilar som såldes under 2020 var alltså laddningsbart.

Nyregistrerade laddningsbara fordon i Sverige.

Om vi tittar till hur fordonsflottan utvecklats senaste tio åren har vi gått från en andel på noll fordon år 2010 till vid utgången av 2020 på 3,60 %. Det kan tyckas lite, men mätt i tillväxt är fantastiska siffror och ser vi det som exponentiell utveckling kommer prognoserna med ett mål om en fordonsflotta där hälften är laddningsbart 2030 att hålla, mer än väl. Hur det blir med den saken återstår att se. Vi kan ändå konstatera att utvecklingen verkligen kommit igång.

Tittar vi på försäljningen under 2021 mellan januari och juli så ligger marknadsandelen för laddningsbart på 38 % och det är inte omöjligt att den kan nå 45 % när helåret är klart om ökningen fortsätter i minst samma takt som hittills, vilket inte alls är orimligt. Det skulle i så fall innebära att vi under 2022 har goda möjligheter att nå en marknadsandel på över 50 % laddningsbart.

Marknadsandel, laddningsbara fordon i Sverige.

Av alla laddningsbara bilar som såldes i Sverige under 2020 var ungefär en tredjedel BEV (endast eldrivna) och resten laddhybrider (PEV).

Prognoser från olika institut talar om att vi når nästan en 100 % marknadsandel för eldrivna personbilar år 2030 (inklusive laddhybrider) och därefter runt 2040 kommer 90 % eller mer av fordonsflottan för personbilar vara eldrivna (inklusive laddhybrider).

Senast 2030 räknar man med att andelen sålda laddhybrider kommer minska och helt ersättas av enbart elbilar.

Konsekvenstänk och investeringar

Det sägs att vår hjärna är fullt utvecklad först runt 25-årsåldern när det kommer till vår förmåga till konsekvenstänk. När det gäller ekonomi med fokus på sparande och investeringar funderar jag på om det verkligen räcker med en så pass låg ålder som 20-årsåldern. När vi pratar om 25-årsåldern utgår jag ifrån att det finns ett ganska brett spann för när mognaden för konsekvenstänk faktiskt inträffar för den enskilde. Vissa kanske är mogna redan vid 20 års ålder, andra kanske närmare 30? I fallet med sparande och investeringar skulle det inte förvåna mig om detta inträffar betydligt senare för vissa, kanske rentav vid 40-årsåldern? Eller aldrig?

När vi utvärderar ekonomiska beslut tenderar vi att fokusera på det önskade resultatet snarare än vilka alternativa utfall som, väldigt sannolikt, också kan inträffa. Beslutet att investera i en enskild högriskaktie har självklart målet att ge extrem avkastning på kort tid, hur idiotsäkert och underbyggd investeringen är, vet vi att rent statistiskt har vi alla odds emot oss. Både i att vi faktiskt har rätt och vår förmåga att mentalt kunna hålla i en sådan investering och sälja vid exakt rätt tillfälle utan att frestas att sälja för tidigt eller ännu värre att sälja tidigare än planerat på grund av kraftiga svängningar åt fel håll som helt enkelt blir för jobbiga mentalt att hänga med på.

Det finns många exempel att läsa om där beslut tagits om investeringar där man sedan redan samma dag valt att lämna investeringen eftersom den utvecklades för mycket åt fel håll – snacka om impulshandlingar!

Hur många gånger har man inte struntat i att reflektera över negativa konsekvenser som ett ekonomiskt beslut kan få? Utan istället bara fokuserat på de positiva sakerna som handlingen eventuellt kan leda till? När vi som är vuxna (i alla fall sett till åldern) tar känslobaserade, impulsiva beslut som är dåligt underbyggda med fakta utifrån hela perspektivet vill vi inte sällan trösta oss med att vi hade otur. Självklart handlar det inte om otur i många av fallen utan bara om att man tagit ett beslut som inte byggt på fakta och erfarenhet utan närmast enbart på impuls och känsla utifrån någon idé vi fått baserat på ett fragment av något.

Konsekvenstänk är ju egentligen en ganska grundläggande grej som vi generellt lär oss hantera i samband med vår uppfostran, men inom just ekonomi verkar det här tänkandet inte fått samma förutsättningar. I alla fall verkar det som att många, eller i alla fall i många situationer hos många, som att konsekvenstänket fallerar. Det är lite som när många sätter sig i förarsätet på en bil. En i övrigt väldigt ansvarstagande och rationell individ förvandlas till något helt annat och börjar agera närmsta hundraprocentigt på känsla i sitt agerande. Inom ekonomi verkar det i många fall vara lite samma sak. Självklarheter som att inte ta helt onödiga och omotiverade risker verkar helt försvinna. Samtidigt som alla misstag självklart är någon annans fel.

Den tillgänglighet vi småsparare idag har att göra olika typer av investeringar, som för 20-30 år sedan var betydligt mer svårtillgängligt, ställer också betydligt större krav på att kunna göra rationella bedömningar om vad som faktiskt är rimligt och inte rimligt.

Småbolag ÄR bättre än index

De allra flesta småbolagsfonder är INTE indexfonder, i den bemärkelsen att de är inte passivt förvaltade och de tenderar att kategoriskt underprestera sitt egna jämförelseindex (eftersom de är aktivt förvaltade). I praktiken för oss småsparare är det helt ointressant. Jag har tidigare skrivit en del om småbolag och det är ganska tydligt hur småbolag som samlad grupp med råge slagit en generell indexfond både med fokus på Sverige och globalt. Vidare vet vi att småbolag i samband med de senaste nedgångarna inte går ner så mycket mer än allmänna aktiefonder inriktade på Sverige eller globalt.

Den stora frågan blir då vad den vanlige småspararen har att förlora på att låta en del av sitt aktiesparande vara allokerat till småbolagsfonder? Trots att de alltså i genomsnitt inte slår sitt EGNA jämförelseindex? I nuläget finns det inga eller ytterst få småbolagsindexfonder att investera i, och bara för att så är fallet kan man fråga sig varför detta per automatik skulle utesluta att man allokerar mot den här inriktningen?

Som jag tidigare varit inne på är det viktiga för mig som småsparare att som sämst hålla jämna steg med MITT egna jämförelseindex – det är egentligen det enda som jag behöver hålla reda på. Hur en fond går mot just sitt index är underordnat för mig om jag inte med säkerhet vet att jag kan välja en annan fond med samma inriktning som slår just MITT index.

I fallet småbolag versus storbolag, eller småbolag versus alla bolag vet vi, baserat på forskning, att småbolagen som egen grupp har bättre avkastning. Att man sedan får ge upp några procent av den här avkastningen eftersom man väljer aktivt förvaltade alternativ är underordnat när vi vet att den lösningen ändå ger väsentligt bättre avkastning än indexfond som har alla bolag.

AMF Aktiefond Småbolag som är aktivt förvaltat och har en avgift på 0,45 % har senaste tio åren avkastat 661 % vilket vi kan jämföra med den enligt många bästa indexfonden för Sverige som är Länsförsäkringars Sverige Indexnära. Den innehåller alla bolag oavsett storlek med inriktning på Sverige och har en avgift på 0,2 %. Trots att den bara kostar hälften så mycket är avkastningen under samma period 266 %. Den som valt småbolag har alltså fått mer än dubbelt så bra avkastning under perioden.

Trots att vi under de senaste nedgångarna sett att småbolag som grupp inte verkar falla så mycket mer än aktier generellt är det, trots allt, rimligt att anta att risken i alla fall på kort sikt är högre här än för bolag generellt är jag fortsatt övertygad om att småbolag har bättre förutsättningar på lång sikt att ge mer avkastning är alla bolag generellt. Det betyder dock inte att 100 % av aktieallokeringen behöver bestå av småbolag.