Totalavkastning

I slutändan är det den totala avkastningen som är intressant, här definierat som kurstillväxt plus utdelningar. Vill man göra det extra noggrant kan man även justera för skatter och andra kostnader. Låt oss här fokusera på kurstillväxt och utdelningar. Inte sällan brukar utdelning användas som ett argument för att äga en aktie (eller utdelande fond). Jag har själv varit där och kan bekräfta att det är en falsk trygghet.

”Du får ju alltid utdelning, även om kursen går ner.”

Det är sant att utdelning betalas ut oberoende av kursen, det är också sant att utdelningar har en avgörande betydelse för den totala avkastningen över tid. Vidare är det sant att utdelningar är betydligt stabilare än kursutvecklingen för en noterad aktie. Detta spelar ändå igen roll om företaget inte har framtiden för sig.

Lås oss fortsätta på temat utdelningar. Det finns ett dilemma med en utdelningsstrategi. Låg årlig utdelning i ett företag betyder generellt att utdelningen är både stabil och växande. Om utdelningen ligger runt en halv procent av aktiekursen behöver du ha ett rejält portföljvärde för att utdelningen skall vara relevant i närtid. Det gäller även om det finns en underliggande stark utdelningstillväxt på kanske femton procent. Vi skall även ha med oss att en årlig uthållig utdelningstillväxt på femton procent är väldigt ovanligt, det handlar ofta om kanske 2-4 procents tillväxt över en längre tid. Tiden det tar för sådan utdelning att bli betydande belopp handlar ofta om 30-40 år, en sparhorisont som kan vara problematisk för många. En låg och stabil utdelning blir istället ofta ett bra kvitto på att bolaget är välmående och växande, men då är det främst kurstillväxten som står för den stora tillväxten.

I andra änden av utdelningsinvestering har vi högutdelarna, eller högriskutdelarna, de karaktäriseras ofta av en hög utdelning i förhållande till aktiekursen. Ofta handlar det om 4-6 procent årligen i förhållande till aktiekursen. Den utdelningsnivån är respektabel och är intressant som en garanterad årlig avkastning. Det stora problemet är att den inte alls är garanterad, utan snarare är en hög utdelningsnivå tecken på att bolaget stagnerat. Bolaget är en fet katt som växt färdigt och nu måste dela ut alla vinster eftersom de inte vet hur de skall investera dem för att fortsätta växa. Det enda som annars växer är kassan. Så långt är allt jättebra. Sex procent årlig utdelning är mycket nära de 7-8 procent man i genomsnitt kan förvänta sig över tid. Om man alltid får sex procent skulle det kunna vara acceptabelt med den här underavkastningen. Tyvärr är inte verkligheten lika bra som teorin. De allra flesta bolag som ligger på de här utdelningsnivåerna har någon form av problem. Problem som inte sällan innebär att utdelningen på sikt kommer att sänkas. När en sänkning kommer brukar även aktiekursen följa med ner och vi får då en dubbel negativ avkastning. Både sänkt utdelning och en aktiekurs som sjunker. Totalavkastningen hamnar då på minus och den där härliga sexprocentiga utdelningen är plötsligt borta. Varken på kort eller lång sikt kommer vi tjäna några pengar här. Även om det säkert kan funka i några år.

Vän av ordning tycker nu att det här kanske borde gå att lösa med lite mellanmjölk? Det stämmer. Bolag som ligger någonstans mellan de här intervallen kan säkert funka hyggligt för en lite lägre och stabilare avkastning, man kommer alltid att få utdelningar, men de kan gå upp och ner eller utebli vissa år och man får vara beredd på att över tid få en lägre avkastning.

Det är alltså viktigt att hålla isär begreppen. Utdelningar är inte fel som princip, men det är fortfarande totalavkastningen som är det väsentliga oavsett tidsperspektiv. Vad är meningen med att få en rejäl utdelning under några år när marknaden är neråt om bolaget sedan inte hänger med uppåt när det vänder? Hänger inte bolaget med kan vi nästan vara säkra på att även utdelningen kommer att sänkas.

Några bra exempel på högutdelande bolag är Exxon Mobil och Royal Dutch Shell. Två storbolag i energibranschen som under mycket lång tid ansetts vara mycket stabila högutdelare, med all sin rätt sett till historiken. Och senaste åren har direktavkastning, i procent i förhållande till aktiekursen, bara ökat och ökat. Exxon har dessutom en mycket lång tradition av små men stabila utdelningsökningar.

Exxon Mobil. Stått still i fem år, därefter ner 60 %. Stabil utdelningsaktie.

Senaste åren har problemen i verksamheten hopat sig allt mer, man har kunnat parera med att öka belåningen och i Shells fall hålla utdelningen på samma nivå. När pandemin slog till under våren blev katastrofen ett faktum och båda bolagen tappade runt 60 % av börsvärdet under våren. Nu ett halvår senare ligger kurserna kvar på ungefär samma nivå, samtidigt som marknaden som helhet är tillbaka på ungefär samma nivå som innan pandemin bröt ut. Så var det med den totalavkastningen.

Shell. Ganska trögt i fem år, därefter ner 60 %. Stabil utdelningsaktie.

Vän av ordning säger nu att bolagen fortfarande ger utdelning. Rätt i sak, men låt oss titta lite på totalavkastningen. Exxon är ner 60 % och fortsätter söderut samtidigt som övriga marknaden är tillbaka på samma nivåer. Utdelningarna ligger stilla, men belåningen fortsätter förmodligen att öka. Är det sannolikt att de kommer ha en uthållig direktavkastning på tio procent? Är det sannolikt att deras aktiekurs kommer återhämta sig?

I fallet med Shell är aktiekursen också ner 60 % och återhämtningen senaste halvåret är lika obefintlig här som för Exxon, dessutom har man sänkt utdelningen med 65 % trots att man inte sänkt utdelningen sedan andra världskriget. Båda exemplen är ganska talande. Om aktiekurserna permanentas runt de här nivåerna är det ganska många års direktavkastning som krävs bara för att komma tillbaka till noll. 

Oavsett utdelningar eller inte så är bolagets framtidsutsikter viktigare än historiska utdelningsresultat. Det kan man inte ändra på. Även om vi är långt ifrån oberoende av fossila bränslen även på medellång sikt är fossila bränslen knappast en framtidsbransch.

Ett annat exempel är REIT-bolagen, också bolag som profilerat sig som stabila högutdelande bolag. Skillnaden på REIT-bolag och andra fastighetsbolag är att vinstbeskattningen är fördelaktig om man alltid delar ut en miniminivå av vinsten. Lite förenklat. Skall tydligen vara en klassiker att äga bland nordamerikanska pensionärer. Till REIT-bolagens försvar, skall sägas, så har de trots allt klarat olika kriser ganska bra genom åren. I minnet skall man ändå ha att kursrörelserna ofta varit groteska i samband med kriser, innebärandes att just kriser är ett bra tillfälle att köpa just REIT-bolag eftersom man då antas kunna få en bra kudde i form av rejäl kurstillväxt. Det här gäller för REIT-bolagen som grupp, eftersom de verkar i en rad olika branscher kopplat till fastigheter. Alltifrån seniorboenden till pizzarestauranger och nöjeslokaler.

Här kan det finnas en viss poäng med stabilitet, men sett till avkastningen är det fortfarande ett osäkert kort sett till totalavkastningen. Ett annat bra sådant exempel är EPR Properties. Fram till i våras ofta hyllat av många bloggare.

Idiotsäker högutdelare. Utdelningar inställda på obestämd tid.

EPR var specialiserat på fastigheter inom nöjesbranschen, t ex biografer. Visst, en pandemi kanske inte lurar runt hörnet varje år. Trots det så är EPR ett bra exempel på hur något som alltid gått bra eller som alltid kommer efterfrågas ändå plötsligt når sin ände.

Pandemin kommer så klart blåsa över som allt annat, men den kommer också föra med sig helt nya vanor som kan ta betydligt längre tid att komma tillbaka till. Risken är att nya alternativ tar över och med det riskerar även den långsiktiga återhämtningen att utebli för det enskilda REIT-bolaget.

Hur vi än vrider och vänder på det är risken hög bland högutdelarna och totalavkastningen har en rejäl uppförsbacke i de här fallen.

Ovan är tre extra hårt drabbade exempel, men det spelar ingen roll. Det är ungefär så här det ser ut över hela linjen, om än med nyanser så klart. Poängen att ta med sig är att högutdelare har hög utdelning av en anledning, och det är att utdelningen är mycket oviss och framtidsutsikterna mörka. Att det kom en pandemi under 2020 gjorde det hela bara lite extra tydligt och händelseförloppet extra snabbt.

Bland svenska utdelare har vi ett lite annat läge. Trots att utdelningskapacitet finns har vi istället ställt in utdelningarna, som en försiktighetsåtgärd, eftersom utdelningar i svenska bolag istället blivit en politisk fråga. Oavsett om det är bra, dåligt, korrekt eller inte korrekt så blir resultatet detsamma för dig som sparare, att utdelningen uteblir och totalavkastningen blir sämre.

Det finns ingen diversifiering som kan ändra på det, i alla fall inte om du har en eller tio eller ens hundra aktier i portföljen. Hög utdelning är lika med hög risk, här definierat som att utdelningen uteblir och totalavkastningen blir negativ. Däremot har du bättre chanser, i en globalt diversifierad fondportfölj där du indirekt äger tusentals aktier världen över i ett stort antal olika branscher, att få en hygglig totalavkastning över tid som är väsentligt mindre känslig för ovan nämnda händelser.

Totalavkastning = kurstillväxt + utdelningar

Totalavkastning styrs av företagets underliggande förmåga att skapa vinsttillväxt, oberoende av hur mycket av vinsten som delas ut till dig som aktieägare.

Diagrammen är skärmdumpar från Avanza.

Aktier vs aktiefonder

Om man föredrar direktägande i aktier eller aktiefonder beror sig på vilken strategi man har. Min sparkarriär började med fonder och övergick sedan till direktägande av enskilda aktier. Därifrån har jag successivt gått över till enbart ägande av aktier via aktiefonder.

Anledningen till det är helt enkelt att jag kapitulerat inför det faktum att det helt enkelt inte är värt det. Stockpicking är och förblir för de allra flesta en dyrköpt hobby inklusive för mig själv. Fördelarna med att äga en stor blandning av aktier via olika aktiefonder skapar en fantastisk diversifiering som man som småsparare inte annars kommer i närheten av.

Det framförs ofta som ett argument att direktägande av aktier ger oss småsparare många fördelar. T ex att vi har helt andra möjligheter att gå in- och ur aktier i bolag närhelst vi känner för det. En fond som sitter på väsentliga belopp i förhållande till aktiens likviditet kan inte agera lika snabbt, dessutom omfattas en fond av tydliga investeringsregler som fondförvaltaren inte kan kringgå. Min uppfattning här är att det är precis tvärtom – att fondförvaltaren omfattas av tydliga regler som de inte kan avvika från ger, sett ur småspararens perspektiv, mycket bättre möjligheter till att långsiktigt lyckas med att nå en god avkastning.

Fondavgifter är en annan anledning att satsa på enskilda aktier. Mycket låga courtage hos nätmäklarna har gjort det billigt att köpa och sälja själv, även inräknat växlingsavgifter om du köper bolag noterade i andra valutor än svenska kronor. Här går många bort sig igen. Det finns gott om fonder med mycket låga avgifter, vidare så är det inte i första hand fondens avgift som är det intressanta utan vad den levererar. På lång sikt kommer så klart aktiva fonder att ha en högre risk för att underprestera sitt index, men det är inte det väsentliga.

Vad som är betydligt viktigare är att fonder sköts av professionella förvaltare kombinerat med tydliga regelverk. Ofta framförs att investeringar är ett område där vi som amatörer har goda möjligheter att slå proffsen. Det är i sak sant, men i verkligheten finns det många fallgropar som är lätt att bortse från när man sätter igång. Statistiskt vet vi också att även om det är teoretiskt möjligt för alla, är det ytterst få som lyckas över tid med detta. Ju tidigare man inser det, desto större chans att man lyckas väl med sina investeringar.

Framgångsrikt investerande i enskilda aktier kräver också över tid ett mycket större ansvar och engagemang inklusive bevakning och att läsa på. Det är i sig inte en garanti för att lyckas bättre. Eftersom vi pratar om investeringar på lång sikt, är det svårt att göra bedömningar kring hur de här möjligheterna ser ut tio år fram i tiden. Antalet andra åtaganden i livet tenderar att stiga med åldern, och det är inte säkert att den övergången stämmer överens med ett bra tillfälle att byta investeringsstrategi.

Risken att ta dumma investeringsbeslut ökar generellt i pressade situationer, ju mer pressat desto större risk. Ligger du investerad i enskilda aktier kan det bli betydligt större svängningar i innehaven än om du äger breda fonder. Det är i sig en risk jag gärna undviker, det är ett tungt skäl till att jag enbart äger aktier via fonder.

I samband med större nedgångar är det också en större risk att man blir sittande med svartepetter om man har enskilda aktier. Breda fonder tenderar att alltid röra sig åt samma håll som marknaden i stort.

Backtrading med verkligheten

Vi som är intresserade av sparande och investeringar älskar att göra långsiktiga beräkningar i Excel där vi räknar på hur vårt kapital skulle växt till sig om vi följt exakt samma strategi under en lång period. Inte sällan slutar uträkningen med att vi blir mångmiljonärer, om inte miljardärer.

Fenomenet är inte sällan känt som backtrading, att godtyckligt välja ut ett index, en fond, några aktier eller annan valfri kombination av investeringar och sedan räkna på hur mycket pengar det skulle blivit om vi investerat ett belopp från start och sedan hängt med på hela resan uppåt. Det är absolut inget fel med detta och det kan rent av vara rätt trevligt att räkna på den perfekta modellen eller investeringsstrategin och drömma sig bort en stund.

Den enda invändningen till detta är att det inte verkar fungera i praktiken. Ingen verkar investera så här i verkligheten, och det bekräftas också av att antalet miljardärer i vårt avlånga land endast uppgår till några hundra. Där merparten av de som faktiskt är miljardärer dessutom nått dit på helt andra sätt än passiva investeringar. Antalet dollarmiljonärer verkar också endast uppgå till någon procent av befolkningen. Så vad är det som gör att perfekta modeller och följande av utstuderade strategier inte fungerar i verkligheten? Förvaltarna på LTCM fick surt erfara hur en perfekt strategi snabbt kan övergå i något helt annat.

Första invändningen är att det är få personer som investerar en stor summa vid ett enda tillfälle och sedan låter pengarna förräntas i 40 år utan att det sker något däremellan. Ett helt arbetsliv består av många skeenden och de flesta sparar förmodligen mer utspritt under hela livet snarare än att man startar med en stor klumpsumma.

En annan invändning kan kopplas till möjligheten att investera i aktiefonder eller aktier överhuvudtaget. I början av 1980-talet för cirka 40 år sedan var månadssparande i aktiefonder knappast något som var lättillgängligt för merparten av befolkningen. Begreppet allmänna aktiefonder fanns knappt.

När vi sitter framför datorn med facit i hand försvinner de psykologiska faktorerna som är nästan omöjliga att förutse. Den som aldrig upplevt kraftiga nedgångar tidigare har ingen aning om hur man reagerar när det rasar. Risken för att man freakar ut och avviker från sin strategi (alltså paniksäljer vid sämsta tänkbara tidpunkt) är ganska överhängande. Laborerar man i Excel där man ser vad som händer efter kraftiga nedgångar är det lätt att leka med tanken att nedgångar är bra tillfällen att köpa mer – ytterst få vågar tänka och agera så när man inte vet när det faktiskt kommer att vända.

Vi får heller inte glömma att något som är matematiskt självklart blir något helt annat när vi blandar in egna känslor. Allra minst du själv vet hur känslorna kommer påverka dig att ta beslut som garanterat avviker från det som är matematiskt riktigt.

Med facit i hand väljer vi alltid de bästa strategierna. Verkligheten är inte sällan väsentligt mer komplex. 

Inlägget är en egen version av ett i skrivande stund nästan tio år gammalt inlägg.