Globala investmentbolag

En blogg jag följer skrev om fonden Kavaljer Investmentbolagsfond där fokus ligger på globala investmentbolag. Som många redan konstaterat är utvecklingen för icke svenska investmentbolag inte lysande, i alla fall inte de bolag som vi hittar i globala investmentbolagsfonderna som vi har tillgång till via svenska nätmäklare. Då Kavaljer verkade ha ett globalt alternativ som haft samma avkastning som t ex Spiltan Investmentbolag som fokuserar på svenska investmentbolag blev jag intresserad.

Tyvärr blev jag besviken.

Inte så globalt.

Bilden förklarar till stor del varför utvecklingen i den här investmentbolagsfonden med global inriktning har så lika avkastning som Spiltans svenska motsvarighet. Två tredjedelar är allokerat i svenska investmentbolag och största innehavt är Investor som utgör cirka nio procent av fonden. Att köpa den här fonden, som är väsentligt dyrare än Spiltans svenska investmentsbolagsfond blir lite som att slänga pengarna i sjön. Visst, du får en marginell exponering mot investmentbolag som inte har Sverige som bas. Men då kan man lika gärna äga Spiltans alternativ som är mycket billigare, eftersom svenska investmentbolag har ganska bra internationell inriktning också, även om de är svenska.

En annan fond som jag har tittat på parallellt med detta var Tellus Globala Investmentbolag. Jag kanske har helt fel, men flera av deras största innehav är inte traditionella investmentbolag, men de har en inriktning som istället till viss del verkar handla om att följa duktiga investerare och framgångsrika entreprenörers investeringar. Fair enough.

Bra bolag.

Den här fonden skulle jag dock snarare klassa som en bra globalfond, det som gör mig tveksam är den skyhöga avgiften på över 3,00 procent. Så förmodligen landar vi i att den här fonden inte är aktuell heller.

Sparande förr i tiden

Jag fascineras ofta av hur bra vi som lever nuförtiden har det när det kommer till investeringar för oss vanliga människor, alltså vi som inte är rika från början. Sättet som vi har tillgång till hela världens marknader mer eller mindre är verkligen fantastiskt. Våra föräldrar skulle varit gröna av avund.

Att det var svårt att spara och investera förr i tiden var det inget tvivel om. Våra reallöner i Sverige var rejält lägre jämfört med idag. År 2019 tjänade vi i genomsnitt 67 % mer än vi gjorde 1980, i reala termer justerat för inflation. Det är lätt att glömma, men investeringsutrymmet för de flesta för 40 år sedan var betydligt mindre. Eller omvänt, fundera på hur ditt sparande påverkas om din inkomst skulle sjunka med 40 % nästa månad.

Vi glömmer också lätt bort att sparformerna som fanns för länge sedan var, låt oss säga, lite mindre flexibla. Kapitalförsäkringen lär ha funnits ganska länge, men det var först en bit in på 2000-talet som den började bli lättanvänd. Ville man spara i en kapitalförsäkring fick man slanta upp med en rätt rejäl årsavgift kombinerat med att de första insättningarna var helt låsta för uttag under minst fem år. Inte lika attraktivt som idag när vi kan sätta in och ta ut hur vi vill, när vi vill och ha hur många KF vi vill som vi själva lägger upp när vi är inloggade. ISK skall vi inte ens prata om.

De få, i min bekantskapskrets, som höll på med aktier och fonder brukade prata om K4-blanketter och att man årligen skulle se över möjligheten att kvitta vinster mot förluster. Det var tider det. De som fortfarande har värdepapper utanför ISK eller KF idag får sina blanketter automatiskt ifyllda efter några knapptryckningar. Riktigt så fungerade det inte förr. Man fick vara glad om det gick att ladda ner blanketterna från Skatteverkets hemsida och skriva ut på papper som låg laddat i hushållets bläckstråleskrivare.

Myntrik. Spargrisen.

Föreställ dig att välja och bevaka fonder utan Internet. Läsa på om fonder och placeringar gjordes genom att jämföra tabeller i trycksvärta från morgontidningen. Ville man ha mer information om en fond var det till att beställa mer information på papper från det fina fondbolaget eller promenera till banken och hämta ut deras marknadsföringsmaterial. Köp och sälj skedde på det lokala bankkontoret tillsammans med bankkassören. Var man lite mer exklusiv kund kunde man få följa med längre in i banklokalen där man kunde sitta avskilt bakom en kontorsvägg i trä och tyg, gärna i kombination med en grön större växt. Då kunde man tillsammans med bankförsäljartjänstemannen (för det var förmodligen en man) sitta och fundera på om det var bankens dyra eller ännu dyrare fond som pengarna skulle allokeras till. Direktköp av aktier var inte ett alternativ, i alla fall inte på bankens initiativ.

Om fondsparande var krångligt och begränsat så var aktiehandel något som endast var aktuellt om det handlade om väldigt betydande belopp. Och att lägga köporder via telefonen under lunchen var inte riktigt standard. Man ringde till mäklaren på det lokala bankkontoret och placerade sin order. Utländska aktier fanns förmodligen inte alls utan högst troligt handlade det om börsposter i Ericsson, Alfa Laval eller Atlas Copco. Att köpa aktier för en jämn summa eller ett mindre ojämnt antal var inte heller aktuellt, det var börsposter om 100 eller 200 aktier åt gången som gällde. Courtaget kunde lätt landa på 150 eller 300 kronor. Var inte direkt läge att fråga om det fanns olika courtageklasser att byta mellan.

Välj fonder med din personliga banktjänsteman. 

Det blir bättre så.

Innan nätmäklarna gjorde entré i slutet på 90-talet såg avgiftssituationen lite annorlunda ut, det var årsavgifter på de flesta produkter och fonderna var inte sällan belagda med både köp- och säljavgift – utöver den årliga avgiften. Sannolikt var det även mer vanligt med olika typer av resultatbaserade avgifter på fonderna, utöver den vanliga avgiften.

Hade man mot förmodan ett seriöst fondsparande utöver sitt räntesparande (som i och för sig på den tiden faktiskt kunde ge lite avkastning) var man med stor sannolikhet förpassad till fondutbudet hos sin bank vars lokalkontor man besökte nere på stan för att göra sina transaktioner.

Allt var inte bättre förr.

Coeli Global Selektiv versus indexfonder

Den ständiga frågan, är aktiv förvaltning bättre än passivt förvaltade indexfonder? I fallet med Coeli Global Selektiv så verkar så vara fallet. Fonden marknadsför sig som en koncentrerad fond som skall äga endast de finaste bolagen. Totalt skall fonden ha 30 bolag. Under de snart sex år som det finns historik har fonden presterat bra i förhållande till index. Här jämfört med trotjänaren Länsförsäkringars globala indexnära fond.

Under de senaste sex åren har Coeli Global Selektiv stegrat 129 procent versus Länsförsäkringars globalfond som stigit 86 procent. Alltså 50 procent bättre på sex år. Inte illa.

Coeli Global Selektiv. Bättre än index.

Kostnadsmässigt ligger Coeli på 1,80 % i årlig avgift vilket kan jämföras med Länsförsäkringars avgift 0,22 %. Än så länge har Coeli helt klart varit värt den väsentligt högre avgiften.

Coeli är helt öppna med samtliga innehav om man tittar på deras hemsidan, men en snabbtitt bland de tio största innehaven så hittar vi bolag som t ex Microsoft och Adidas.

Fina bolag.

Jag är väldigt intresserad av den här fonden för tillfället och den ligger helt klart som en kandidat till allokeringarna för 2021. Vem vill inte ha de finaste bolagen i sin portfölj?

Vad är en vinst?

Allt eftersom depåvärdet stiger är det lätt att betrakta värdestegringen som en vinst. Det finns en del faror i det här synsättet. Det mest uppenbara är att så länge du inte sålt posterna kan det aktuella värdet istället börja minska. Andra pratar om en indelning mellan orealiserade och realiserade vinster där man anser att om man sålt så har man gjort en vinst. Ett helt korrekt antagande, men i praktiken så är det fortfarande bara siffror på en skärm. Siffror som både kan fortsätta öka eller minska i värde om du köper något annat. En riktig vinst är den där du tagit ut pengarna från depån och faktiskt konsumerat något i den riktiga världen. Först då – och inte tidigare – har du gjort en vinst.

Att systematiskt stirra sig blind på siffrorna som visas på skärmen kan vara trevligt, men det skapar inget faktiskt värde. Det är snarare lite som att kissa på sig. Just i stunden när man konstaterar att värdet ökat ytterligare sedan förra gången man tittade till depån känns det bra, men strax därefter kan det bli rätt dålig stämning när bakslaget kommer och det visar sig att värdestegringen bara var tillfällig.

Poängen jag försöker lyfta fram är att man inte skall ta saker för givet. Syftet är inte att försvara ett beteende som innebär att man skall konsumera för sitt sparande så snart tillfälle ges, men det är viktigt att förstå varför man sparar. Och att jobba med att få ett värde på en skärm att alltid bli större utan något underliggande syfte måste ifrågasättas. Livet är så mycket mer än bara siffror på en skärm, trots att det tillfälligt kan kännas oerhört tillfredställande att se hur depåvärdet ökar.

Som flera säkert noterat saknas det inte personer på Internet som gärna lyfter fram vilka fantastiska resultat de gjort, men samtidigt saknar en plan för vad de skall använda pengarna till. Att låsa fast vid målet att det enda som räknas är maximalt stigande depåvärde kan skapa en obalans i vårt mindset. Istället för att vara nöjd med den avkastning man faktiskt genererat och sedan ha förmågan att omsätta delar av detta till något i verkliga världen som skapar faktiskt värde låser man fast vid målet att siffrorna på skärmen skall maximeras.

Det kan i sig vara en hobby, men förmodligen är det bättre att ha ett mer balanserat förhållningssätt där delar av värdestegringen istället återförs till verkligheten.

Jag själv gillar tanken på att det är bättre att lägga ett mindre belopp på något som man verkligen uppskattar i ett mer kontinuerligt mönster, snarare än att år efter år sitta och vänta på den där drömnivån – som man sedan kanske ändå inte riktigt vet vad man skall använda till. Vi vet att sparsamma vanor tenderar att permanentas hos oss människor, särskilt när vi blir äldre. När vi väl uppnått den där drömnivån är behovet av att använda pengarna borta.

Aktierna med flest antal ägare på Avanza

En sak jag gillar med Avanza är att de redovisar hur många av sina kunder som äger en viss aktie. Bland de aktier med flest antal ägare alla kategorier återfinns en helsvensk lista. Det säger en del om hur många av Avanzas kunder tänker kring aktieköp.

Topp 10-listan med flest antal ägare

142K Investor

95K HM
82K Swedbank

81K Kinnevik

70K Volvo

64K Latour

63K Castellum

56K Nordea

55K Ericsson

54K Telia

HM, Swedbank, Nordea och Telia ligger på minus varav HM är absolut sämst med en halvering av kursen sedan fem år tillbaka. Hade man köpt en portfölj med lika mycket av ovanstående tio aktier hade man haft en snittavkastning på 45 procent. Skall vi vara snälla kan vi även återlägga utdelningar för i alla fall fyra år tillbaka. Flera av bolagen har haft en ganska hög utdelning fyra av fem år, så låt oss anta att vi har en snittutdelning på 3 procent per år. Det ger ytterligare tolv procent. Totalt 57 procent vilket är strax under vad en svensk indexfond gett under samma period.

Absolut bäst har Latour gått med en ökning på drygt 200 % följt av Volvo  120 % och därefter en bronsplats till Investor som gett 80 %. Allt exklusive utdelningar. Jumboplaceringar hittar vi bland HM, Swedbank och Nordea. Plocka bort de tre första och resultatet blir väsentligt sämre.

Jag är långt ifrån säker på att bolag som HM eller Telia är bolag som har framtiden för sig. Liksom om storbanker någonsin kommer bli populärt igen (okej, någon gång kommer det säkert vända, men de har lite förtroende att jobba på, oavsett hur mycket pengar de tjänar) och tillväxten är jag rätt skeptisk till, för mig är just tillväxten inom svenska banker en fråga som jag helt enkelt inte ser något realistiskt svar på.

HM är tyvärr ett bra exempel på att inget bolag är bättre än senaste årsrapporten. Bolag som är fantastiska igår och idag behöver inte vara det imorgon.

Svenska gammelbanker

Om du bor i Sverige är det ganska hög sannolikhet att du är kund hos SEB, Swedbank, Nordea eller Handelsbanken. Någon av våra fyra gammelbanker storbanker. Kanske har du ditt lönekonto, ditt bolån, din internetbank och kanske till och med några fonder här? Något åt det här hållet beskriver förmodligen genomsnittskunden hos någon av de här bankerna.

Men, hur har avkastningen varit de senaste 10-20 åren för de som är aktieägare i banken? Om man inte gick in runt finanskrisen 2008 har kursutvecklingen varit sämre än medelmåttig, och det gäller ganska generellt för alla fyra banker. Utdelningarna har varit ganska okej med undantag för runt finanskrisen samt nu sista tiden när utdelningarna till och med ställts in. I det senare fallet i och för sig mest på grund av politiska skäl snarare än att det varit nödvändigt rent finansiellt.

Tillväxten generellt för storbanksaktier i världen verkar just nu vara ganska måttlig, lägg till att hela finansbranschen som investering inte i nuläget är jättepopulärt. Detta gäller i allmänhet men i synnerhet i Sverige. Skandaler om penningtvätt har haglat senaste tiden och för vissa av bankerna har kommunikationen runt detta varit allt annat än briljant. I fallet med Swedbank ljög verkställande direktören hela svenska folket rakt upp i ansiktet när hon bedyrade att banken minsann inte höll på med sådant och att de hade full kontroll. När det lite senare visade sig vara precis tvärtom, de hade inte kontroll alls. De andra bankerna hade en lite mer ödmjuk ton i frågan, men tyvärr spelar det mindre roll eftersom det räcker med att en bank agerar fel så skapar det dåligt rykte för hela branschen, dessutom i en bransch som redan hade ett ganska dåligt rykte.

När vi sedan kombinerar detta med rätt begränsade tillväxtmöjligheter i Sverige ser det helt enkelt inte särskilt bra ut. Storbankerna är främst beroende av att marknaden växer i Sverige, det styrs mycket av befolkningsutvecklingen. Samtidigt lever vi i en tid med mycket låga räntor vilket högst sannolikt kommer bestå under lång tid. Till detta har vi alla uppstickarna i branschen som sitter med betydligt bättre kostnadsstrukturer. Samt de ständigt ökade kraven på att bankerna måste hålla sig med kapital för att vara stabila kombinerat med den starka kopplingen till stat och med det politiska inlagor som gärna lägger käppar i hjulen.

Visst, vissa av storbankerna har lite satsningar utomlands. Bland annat i Baltikum och Storbritannien. Jag är inte övertygad om att de satsningarna kommer leda till någon fenomenal tillväxt kommande åren.

Från mitt perspektiv är den svenska bankkvartetten fyra feta katter. De kommer möjligen kunna leverera hyfsade utdelningar över tid, men det skulle inte förvåna mig om kursutvecklingen de kommande tjugo åren, i bästa fall, kommer se ut ungefär som de senaste tjugo åren. Rätt stillastående.

Då återstår frågan varför man egentligen skall äga svenska storbanker. Jag äger inte några svenska storbanker och har inte några planer på att göra det inom överskådlig tid heller. Om det inte skulle uppstå ett fenomenalt tillfälle.

Hur har det gått för de fyra storbankerna senaste tjugo åren? Diagrammet här nedan börjar strax efter millennieskiftet.

Swedbank

Swedbank 2000-2020.

Swedbank har ett CAGR på cirka 1,5 % senaste tjugo åren. Med utdelning blir det så klart lite bättre, med återinvesteringar ännu bättre, men jämfört med index ligger de hopplöst efter. Svenska börsen inklusive utdelningar är upp 325 % under samma period (ungefär), vilket ger ungefär 7,5 % årlig avkastning.

Sammanställer vi alla fyra bankerna får vi en lista (exklusive utdelning) som ser ut enligt nedan (åren 2000-2020):

2,85 % CAGR Handelsbanken

2,10 % CAGR SEB

1,60 % CAGR Nordea

1,50 % CAGR Swedbank

Visserligen helt utan utdelningar, så riktigt så illa som det ser ut här uppe är det inte, men det säger ändå en del kring vilken tillväxt svenska storbankerna lyckats leverera senaste tjugo åren.

Sedan har vi Handelsbanken, som alltså är den bank som gått bäst, som cirka tjugo år för sent insett att framtidens tillväxt kanske inte ligger i flest antal öppnade fysiska bankkontor i den digitala eran.

Det finns mycket bra med de svenska storbankerna, men ur ett avkastningsperspektiv för oss småsparare är det en begränsad uppsida som jag ser. Gäller storbanker i allmänhet, men svenska storbanker i synnerhet.

IKC Avkastningsfond och Spiltan Räntefond Sverige

Den mest ideala räntefonden är den som aldrig går ner, utan som alltid är upp lite varje dag. Det behöver inte vara många punkter, men så länge det inte går en enda dag när det går ner så är det perfekt. Då kan vi likställa räntefonden med sparande på ett bankkonto. Tyvärr existerar inga sådana räntefonder utan man får räkna med svängningar åt båda hållen. Trots detta finns det fonder som, i alla fall historiskt har en mer stabil kurva än andra.

Två sådana fonder som jag tittat närmare på och som högst troligt kommer vara en del i min portfölj inom kort är IKC Avkastningsfond och Spiltan Räntefond Sverige.

Spiltan Räntefond Sverige. Stabilt.

Undantaget haveriet i mars när coronakrisen inleddes har Spiltans räntefond haft en väldigt jämn och fin utveckling under många år. Dessutom en helt okej avkastning.

Avkastning per år

2011            2,73 %

2012            3,40 %

2013            2,95 %

2014            2,04 %

2015            1,17 %

2016            2,40 %

2017            1,59 %

2018            0,47 %

2019            1,88 %

2020            1,77 % (t o m 11 nov)

Samma sak gäller för IKC Avkastningsfond.

IKC Avkastningsfond.

Avkastning per år

2012            1,10 %

2013            1,60 %

2014            2,14 %

2015            2,11 %

2016            3,98 %

2017            3,03 %

2018            1,95 %

2019            4,12 %

2020            1,01 % (t o m 11 nov)

Alltså två historiskt mycket stabila räntefonder med positiv avkastning varje år och med mycket små negativa rörelser relativt många andra räntefonder.

60/40-portföljen

Senaste åren har 60/40-portföljen fått utstå hård kritik! Den har beskyllts för att vara död och helt värdelös. Historiskt har portföljen levererat en genomsnittlig årsavkastning på sju till nio procent beroende på lite vem man frågar och hur man mäter. Bakgrunden till debaclet är, så klart, ränteutvecklingen. Aldrig förr har obligationsmarknaden haft en så dyster prognos som nu. Detta lyfts gärna fram i jämförelse med hur det såg ut på 00-talet där obligationer faktiskt avkastade bättre än aktier*.

En 60/40-portfölj innebär att vi arbetar med två tillgångsslag. Aktier och räntor. 60 procent av totala värdet skall vara placerat i aktier samtidigt som resterande 40 procent skall vara placerat i räntor. Vid särskilda tidpunkter, ofta årligen, återställer man balansen till 60/40. Har det varit bra börsutveckling flyttar man en del av aktierna till räntor så att det återigen blir 60/40-balans. Har det varit negativ utveckling på börserna blir det istället en del räntor som vi köper aktier för. Vi återgår alltså till ett utgångsläge i balansen mellan aktier och räntor. Detta brukar kallas för en strategisk allokering. Alltså ett slags basallokering eller långsiktig allokering kopplat till din livssituation och dina sparmål.

Oavsett hur räntemarknaderna kommer utvecklas i framtiden så vill jag lyfta fram en annan viktig aspekt med en 60/40-portfölj, och det är effekten på svängningarna i portföljen. Att se sin portfölj minska med 30, 40, 50 procent eller mer kan vara väldigt smärtsamt och leda till förhastade beslut (läs säljer allt vid sämsta tänkbara tillfälle). I ett 60/40-scenario innebär en nedgång på 40 procent istället en nedgång på 24 procent, betydligt mer hanterbart. Dessutom har du vid det laget betydligt mera torrt krut att köpa in dig med på lägre nivåer när det är dags för ombalansering. Inte så dumt, ur ett psykologiskt perspektiv, och dessutom rent statistiskt ett lönsamt drag. Betydligt mera lönsamt än att paniksälja vid fel tidpunkt.

Undantaget att väldigt många tror på väsentligt sämre ränteutveckling det kommande decenniet, har just fördelningen 60/40 visat sig ge nästan lika bra årlig avkastning** som en 100-portfölj med bara aktier, fast med betydligt mindre svängningar. Visst, på riktigt lång sikt kommer det alltid vara mer lönsamt med bara aktier, men skälen till att inte bara ha aktier är många. De här skälen stavas livet och dina känslor. Det händer saker under livets resa som gör att du vill använda delar av sparandet tidigare än först om 30 år som var planerat. Det kan rentav vara så att du måste använda pengarna tidigare. Då är det en klen tröst att du kommer tjäna mycket mer om du är fullinvesterad i aktier och vi råkar befinna oss vid fel tillfälle i marknaden när just du behöver använda medlen.

För mig handlar 60/40-portföljen mer om att hantera svängningarna och bevara värdet. Inte att maximera min avkastning på bekostnad av alltför stora svängningar. Dessutom kvarstår, statistiskt, chansen att få lika god avkastning som enbart investeringar i aktier (även om ränteprognosen just nu talar emot detta). Från tid till annan kan det vara intressant att överväga en alternativ allokering där man har mer eller mindre än 60 procent aktier, vi brukar då prata om taktisk allokering. En mer kortsiktig över- eller undervikt av aktier. Sådana tillfällen där det kan vara intressant är till exempel vid extrema upp- eller nedgångar. Eller om du planerar att inom några år göra stora uttag.

* Jämför man indexutvecklingen från 1 januari 2000 till 31 december 2009 avkastade faktiskt obligationer, i snitt, bättre än aktier. Jämförelsen haltar lite eftersom 1 januari 2000 är ett väldigt speciellt datum eftersom det skett extrema uppgångar i slutet på 90-talet samtidigt som år 2009 är precis efter att man börjat återhämta sig från finanskrisen 2008. Jämför vi istället mellan 1997-2007 får vi en helt annan bild. Så nej, över längre tid har inte obligationer avkastat bättre än aktier.

** Anledningen till att en 60/40-portfölj kunnat ge lika bra eller nästan lika bra utveckling som 100 procent aktier sett över en längre tid bygger på löpande ombalansering där man systematiskt köper in sig i nedåtgående marknader och sedan säljer av successivt i uppåtgående marknader när man återställer balansen till 60/40.

Länsförsäkringars fastighetsfond och kontorsdöden

Fastigheter har haft en fantastisk utveckling senaste 30 åren. Den fond som levererat mest av det här värdet till småspararna är Länsförsäkringars fastighetsfond. Fondens utveckling har sedan starten på 90-talet varit helt outstanding. Vi pratar om en utveckling på över 10 000 %.

Helt outstanding.

90-talet bjöd på en värdestegring om 160 %. Behöll man fonden, som för övrigt klarade it-bubblan väldigt bra, ytterligare 10 år hade man istället en utveckling på 1 500 %. Senaste tio åren har fonden gett cirka 600 % vilket självklart är kopplat till ränteutvecklingen som varit, vilket varit helt fantastiskt för fastighetsbranschen.

Nu vet vi inte vad som händer med fastighetsbranschen under 20-talet. Räntorna kan knappast bli lägre och pandemin lär i alla fall inte vara positiv för fastigheter. Trots detta tror jag fortfarande att fastigheter kommer behövas även i framtiden och att det kommer vara lukrativt för mig som småsparare att ha viss allokering mot fastigheter.

Fashionabla NK i Stockholm.

Under hela 10-talet har butiksdöden varit ett faktum, men trots det fortsätter bolagen att leverera. Om pandemin skyndar på butiksdöden återstår att se, dock skall vi komma ihåg att sett till den totala användningen av fastigheter så är just butiker en liten, om än inte obetydlig, del av det totala fastighetsbeståndet.

Jag tillhör själv de som bidrar rätt starkt till butiksdöden, men samtidigt så kommer det finnas butiker även framtiden. I pandemitider pratar många om kontorsdöden. Jag tror inte alls att vi kommer behöva färre kontor i framtiden. Tvärtom kommer det vara mer sannolikt att vi behöver rymligare kontor så vi slipper trängas som vi ofta gör på många kontor idag.

Jobba på distans betyder inte att man vill sitta hemma vid köksbordet eller nere vid den spartanskt inredda arbetsplatsen i källaren. Jobba på distans handlar snarare om att vi utför tjänster geografiskt från andra platser än där kunden finns, men det betyder inte automatiskt att vi har en framtid där hälften av arbetsstyrkan sitter hemma vid köksbordet eller vid skrivbordet i sängkammaren.

Åter till fastighetsfonder. Tittar vi relativt på fastighetsfonderna finns det ingen annan fastighetsfond som på femårssikt slår Länsförsäkringars alternativ. Den enda som kommer i närheten är PriorNilssons Realinvest, men det är en blandfond som även investerar i andra tillgångar.

Nätmäklarna är de nya gammelbankerna

Omkring 20 år tillbaka i tiden var nätmäklarna ganska fräscha på marknaden för småspararna. Skaffade själv konton hos både Nordnet och Avanza tidigt och tyckte att de var riktigt bra! På den tiden då det begav sig kostade ett aktieköp runt 99 kr (som jag minns det). Idag går det att handla aktier hos samma nätmäklare för lika mycket eller till och med betydligt lägre belopp med rätt förutsättningar. Allt har alltså inte blivit dyrare med tiden.

Det som attraherade mig mest var användargränssnittet, på den här tiden gick det knappt att handla aktier online via dåtidens gammelbanker. En annan sak som var stort var möjligheten att skaffa kapitalförsäkring utan en inledande inlåsningseffekt på minst fem år. Utan årlig avgift dessutom!

En tredje anledning att välja nätmäklarna var deras fondutbud, det gick plötsligt att få tillgång till alla (nåja) fonder från samtliga fondförvaltare från en och samma plattform. För det fjärde var dessutom avgifterna mycket låga, relativt gammelbankerna över hela linjen.

Avanzas hemsida. När det begav sig.

Och under de senaste tjugo åren har Avanza och flera av konkurrenterna haft en fantastisk resa. Både i tillväxt och i utveckling av sin tjänst. Trots att gammelbankerna haft två decennier på sig att möta upp deras utveckling och förmodligen nära på obegränsat med utvecklingsmöjligheter är Avanzas plattform sett till användargränssnittet fortfarande extremt långt före.

Om det är något jag fortfarande gillar med Avanza så är det deras utsökta användargränssnitt. Få konkurrenter är ens i närheten om du frågar mig.

De, liksom flera andra nätmäklare som till exempel Nordnet, har varit duktiga på att utveckla sin marknadsföring i sociala medier och har en riktigt bra community. Något som inte heller gammelbankerna är ens nära idag om du frågar mig.

Det som däremot inte har utvecklats lika bra, är nätmäklarnas avgifter. Här har det istället dykt upp andra, om än mer nischade, aktörer som gjort nätmäklarna till nutidens gammelbanker.

Nordea (alltså den gamla gammelbanken) erbjuder sedan en tid aktiehandel för ett courtage på 0,06 procent med ett tak på 99 kr oavsett belopp. Ett köp eller sälj på 100 000 kr kostar alltså 60 kr, men aldrig mer än 99 kr.

Att jämföras med Avanzas 0,069 procent där motsvarande köp kostar 69 kr. I sammanhanget en liten skillnad, men då skall man komma ihåg att Nordea inte har massa olika courtageklasser som man måste låsa in sig i med en månad åt gången. Handlar det dessutom om aktier på utländska marknader ligger Nordea väsentligt under Avanza.

Köp på amerikanska marknaden kostar också 0,06 % med minimicourtage på en 1 dollar. Samma nivå gäller på i princip samtliga utländska marknader hos Nordea. Hos Avanza kostar samma köp 0,079 %, alltså 30 % högre. Det gäller endast om du köper för lite större belopp, eftersom Avanza har ett minimicourtage på 12 dollar.

Ett köp motsvarande 100 000 kr kostar alltså 12 dollar hos Avanza och 7,5 dollar hos Nordea. Alltså 60 % mer, rätt rejäl prisskillnad vilket gör Avanza till rena gammelbanken i sammanhanget.

I båda fallen tillkommer även en växlingsavgift, både på köp, sälj och utdelningar på 0,25 % (vilket drar upp kostnaden rejält i båda fallen).

Ett annat område som varit på tapeten senaste åren är sättet som nätmäklarna hanterar källskatt på utdelningar från utländska aktier. Här tar det vanligtvis upp till tre år innan man får de sista 15 % av utdelningen utbetald. I Avanzas fall verkar det dessutom vara så att lite av de femton procenten uteblir eftersom alla sparare kollektivt får vara med och finansiera de sparare som har aktier i länder där man inte lyckas kräva tillbaka källskatten.

År 2020 i digitaliseringens värld kan man tycka att detta borde gå att ordna lite bättre än att kollektivt bestraffa alla sparare för äventyr som vissa sparare gör i länder där det är problematiskt med källskatt.

Detta kan vi ställa i relation till gammelbankerna där vissa av dem idag istället återbetalar full källskatt samma år som utdelningen sker. 

Hittills har vi tittat på kostnaderna för direktägande av aktier. Tar vi oss en titt på fondsidan har vi uppstickare som Savr som helt slopar sin mellanskillnad på fondavgiften. Istället för att lägga på en marginal på fondavgiften som fondförvaltaren tar ut jobbar man istället med en låg avgift som man tar ut på hela kapitalet. En så kallad plattformsavgift på 0,09 %.

Startsidan hos Savr som bara tar ut plattformsavgift.

Sett över en tioårsperiod eller ett helt arbetsliv på mer än 40 år är det alltså betydande summor som det kan handla om. Om fondavgiften är 0,2-1 procentenheter lägre på alla innehav i utbyte mot en blygsam plattformsavgift blir det betydande belopp.

Nästa område där nätmäklarna är gammelbanken är bland fondrobotarna. En fondrobot automatiserar ditt sparande och allt du behöver göra är att sätta in pengar och sedan välja fördelning mellan räntor och aktier. Sedan ordnar fondroboten allt åt dig. Debiteringen sker sedan genom en förvaltningsavgift på hela kapitalet samt vanliga fondavgifter. Dock mycket konkurrenskraftiga nivåer, även om det i fondrobotens fall inte är avgiften som är det viktigaste utan just det att allt är väldigt automatiserat och helt enkelt busenkelt för den som är ointresserad av sparande i övrigt. Vilket vi nog kan anta att de flesta tyvärr är. Ett exempel på en sådan uppstickare är Lysa som seglat upp som ett populärt alternativ senaste tiden.

Vi avslutar med en duell bland aktörerna.

Årliga avgifter för depån

Oavgjort. Nätmäklarna var först ut med att ta bort årliga avgifter för till exempel kapitalförsäkringar, idag har inte gammelbankerna någon avgift här heller (i alla fall inte de flesta). Uppstickarna har självklart inga sådana här avgifter i de fall som depå erbjuds.

Aktiehandel

Gammelbanken. För handel i Sverige är det ganska oavgjort, men handel på utländska marknader är solkart billigare hos gammelbanken (om man kör Nordea).

Källskatter

Gammelbanken. Nordea erbjuder återbetalning av källskatter i anslutning till att utdelningar betalas ut, eller i alla fall samma år i de flesta fall. Nätmäklarna behöver tre år för att ordna samma sak, i Avanzas fall har man senaste åren inte fått riktigt 100 % av återbetalningen. Om jag minns rätt så hoppas de kunna lösa detta så småningom.

Fondavgifter

Uppstickarna. Med plattformsavgifter som motsvarar faktiska kostnader och en marginal kopplad till faktiska kostnader är uppstickarna solklart bäst.

Automatisering

Uppstickarna. Ingen djupare förklaring behövs. Räcker det med att sätta in pengar och sedan ange fördelning mellan räntor och aktier är det väldigt automatiskt. Dessutom till lägre avgift.

Användargränssnitt

Nätmäklarna. Särskilt Avanza har ett outstanding användargränssnitt och där är varken gammelbanken eller uppstickarna ens i närheten ännu.

Community

Nätmäklarna. Både Avanza och Nordnet har blivit riktigt duktiga på att arbeta med sociala medier och skapa en bra kommunikation med kunderna. Där är varken gammelbanker eller uppstickare ännu.

Det blir två förstaplatser till varje alternativ. Men om vi bara pratar om att minimera kostnader så är det alltså inte nätmäklarna som är vassast längre. Nätmäklarna är alltså själva de som är gammelbanken numera. Uppföljning får ske om tio år.

Till allas försvar skall sägas att det finns betydligt fler gammelbanker än Nordea, fler nätmäklare än Avanza och Nordnet och fler alternativ än Savr och Lysa. Men det är plattformarna som jag utgått från i det här inlägget.