Sparande förr i tiden

Jag fascineras ofta av hur bra vi som lever nuförtiden har det när det kommer till investeringar för oss vanliga människor, alltså vi som inte är rika från början. Sättet som vi har tillgång till hela världens marknader mer eller mindre är verkligen fantastiskt. Våra föräldrar skulle varit gröna av avund.

Att det var svårt att spara och investera förr i tiden var det inget tvivel om. Våra reallöner i Sverige var rejält lägre jämfört med idag. År 2019 tjänade vi i genomsnitt 67 % mer än vi gjorde 1980, i reala termer justerat för inflation. Det är lätt att glömma, men investeringsutrymmet för de flesta för 40 år sedan var betydligt mindre. Eller omvänt, fundera på hur ditt sparande påverkas om din inkomst skulle sjunka med 40 % nästa månad.

Vi glömmer också lätt bort att sparformerna som fanns för länge sedan var, låt oss säga, lite mindre flexibla. Kapitalförsäkringen lär ha funnits ganska länge, men det var först en bit in på 2000-talet som den började bli lättanvänd. Ville man spara i en kapitalförsäkring fick man slanta upp med en rätt rejäl årsavgift kombinerat med att de första insättningarna var helt låsta för uttag under minst fem år. Inte lika attraktivt som idag när vi kan sätta in och ta ut hur vi vill, när vi vill och ha hur många KF vi vill som vi själva lägger upp när vi är inloggade. ISK skall vi inte ens prata om.

De få, i min bekantskapskrets, som höll på med aktier och fonder brukade prata om K4-blanketter och att man årligen skulle se över möjligheten att kvitta vinster mot förluster. Det var tider det. De som fortfarande har värdepapper utanför ISK eller KF idag får sina blanketter automatiskt ifyllda efter några knapptryckningar. Riktigt så fungerade det inte förr. Man fick vara glad om det gick att ladda ner blanketterna från Skatteverkets hemsida och skriva ut på papper som låg laddat i hushållets bläckstråleskrivare.

Myntrik. Spargrisen.

Föreställ dig att välja och bevaka fonder utan Internet. Läsa på om fonder och placeringar gjordes genom att jämföra tabeller i trycksvärta från morgontidningen. Ville man ha mer information om en fond var det till att beställa mer information på papper från det fina fondbolaget eller promenera till banken och hämta ut deras marknadsföringsmaterial. Köp och sälj skedde på det lokala bankkontoret tillsammans med bankkassören. Var man lite mer exklusiv kund kunde man få följa med längre in i banklokalen där man kunde sitta avskilt bakom en kontorsvägg i trä och tyg, gärna i kombination med en grön större växt. Då kunde man tillsammans med bankförsäljartjänstemannen (för det var förmodligen en man) sitta och fundera på om det var bankens dyra eller ännu dyrare fond som pengarna skulle allokeras till. Direktköp av aktier var inte ett alternativ, i alla fall inte på bankens initiativ.

Om fondsparande var krångligt och begränsat så var aktiehandel något som endast var aktuellt om det handlade om väldigt betydande belopp. Och att lägga köporder via telefonen under lunchen var inte riktigt standard. Man ringde till mäklaren på det lokala bankkontoret och placerade sin order. Utländska aktier fanns förmodligen inte alls utan högst troligt handlade det om börsposter i Ericsson, Alfa Laval eller Atlas Copco. Att köpa aktier för en jämn summa eller ett mindre ojämnt antal var inte heller aktuellt, det var börsposter om 100 eller 200 aktier åt gången som gällde. Courtaget kunde lätt landa på 150 eller 300 kronor. Var inte direkt läge att fråga om det fanns olika courtageklasser att byta mellan.

Välj fonder med din personliga banktjänsteman. 

Det blir bättre så.

Innan nätmäklarna gjorde entré i slutet på 90-talet såg avgiftssituationen lite annorlunda ut, det var årsavgifter på de flesta produkter och fonderna var inte sällan belagda med både köp- och säljavgift – utöver den årliga avgiften. Sannolikt var det även mer vanligt med olika typer av resultatbaserade avgifter på fonderna, utöver den vanliga avgiften.

Hade man mot förmodan ett seriöst fondsparande utöver sitt räntesparande (som i och för sig på den tiden faktiskt kunde ge lite avkastning) var man med stor sannolikhet förpassad till fondutbudet hos sin bank vars lokalkontor man besökte nere på stan för att göra sina transaktioner.

Allt var inte bättre förr.