Private Equity

Onoterade investeringar kan lite slarvigt sammanfattas som private equity. Det finns både likheter och olikheter med investeringar på den noterade marknaden, men störst är ändå skillnaderna. Transaktioner på den onoterade marknaden är vanligtvis betydligt större och det finns ingen öppen marknad utan aktörerna använder andra kanaler för att hitta investeringsobjekten.

Skall vi vara lite elaka så är private equity ofta investeringar med väsentligt högre potentiell avkastning i jämförelse med de bolag som hamnar på den noterade marknaden. En stor transaktion inleds ofta med målet att nå flera hundra eller tusen procents avkastning inom loppet av några år. Att private equity alltid skulle vara mer lönsamt och att noterade investeringar alltid skulle vara sämre är självklart inte sant. Det finns ibland helt andra skäl till att transaktioner görs onoterat istället för noterat.

När investeringen väl är gjord har investeraren (som inte sällan sitter på minst halva aktiestocken) full kontroll över den operativa verksamheten och kan med det tillsätta önskade personer i styrelse och ledning som genomför eller kontrollerar verksamheten på ett sådant sätt att den når sina mål. Det handlar alltså om mycket aktivt ägarskap vilket ofta är raka motsatsen till passivt ägande som ofta är det normala i noterade bolag (hundratusentals ägare som äger fraktioner av aktiestocken helt utan inflytande i verksamheten). Självklart finns det aktörer som utövar aktivt ägarskap i noterade bolag också, men det är en annan historia.

Private equity är ett samlingsnamn för många olika transaktioner på den onoterade marknaden.

• Startups
• Buyouts
• Infrastructure

Entreprenörer med bra idéer behöver ofta startkapital för att realisera en affärsmöjlighet, då kan privata investerare gå in med det kapital som behövs i utbyte mot en betydande ägarandel i bolaget samt väsentligt inflytande över verksamheten. Den här typen av transaktioner benämns ofta venture capital.

I redan befintliga bolag kan istället privata investerare köpa in sig i bolaget eller helt köpa ut befintliga ägare för att ta över verksamheten. Oavsett är målet normalt sett att göra väsentliga förändringar för att under en bestämd period öka värdet på bolaget, ofta rejält. Det är inte ovanligt att man inleder med att byta ut styrelse, vd och övrig ledning följt av ytterligare justeringar i personalstyrkan. Därefter går man igenom hela leverantörslistan, omförhandlar alla avtal och höjer priserna för kunderna. Lite tillspetsat. Parallellt sätter man en aggressiv tillväxtplan där omsättning och vinst snabbt kan ökas genom till exempel förvärv av liknande verksamheter varpå man kan uppnå skalfördelar och snabb tillväxt. Finansieringen kan ske genom till exempel att bolaget man utvecklar belånar sig.

En annan form av transaktioner där ofta private equity är involverat handlar om investeringar i infrastruktur. Broar eller vägar skall byggas men där det offentliga inte vill stå för risken.

Finansiering

Kapitalanskaffningen sker ofta genom fonder där medel samlas från olika institutioner eller mycket förmögna privatpersoner. Själva investeringsprocessen inom private equity hanteras vanligen i det vi ofta kallar för riskkapitalbolag, men det finns många varianter, inte minst investmentbolag. Riskkapitalbolagen är de som administrerar fonderna medan institutioner och förmögna privatpersoner är riskkapitalbolagens kunder. Riktigt förmögna privatpersoner kan ha helt egna riskkapitalbolag.

Försäljning 

Investeringsprojekt inom private equity har ofta ett på förhand bestämt slutdatum, en exitstrategi, som för det mesta innebär att bolaget man investerat i säljs.

• Försäljning till annat bolag.
• Notering av bolaget (IPO).

Om det finns andra bolag som kan ta över bolaget för att förvalta det eller fortsätta utveckla det med nya idéer och förutsättningar blir det en vanlig transaktion till andra ägare.

Ett annat alternativ är att börsnotera bolag, en så kallad IPO (Initial public offering). Detta ger även en möjlighet att behålla delar av bolaget med olika syften.

Avkastning

Investerarna, alltså de som stått för finansieringen, får sin avkastning genom att försäljningsvärdet överstiger den initiala investeringen.

Riskkapitalbolagen tjänar sina pengar genom det som ofta benämns carried interest, eller carry. Det består av avgifter från fonden samt en del av avkastningen. Ett 20-2-system tillämpas ofta. Två procent i administrationsavgift och därefter 20 procent på avkastningen.

Ett förenklat räkneexempel. Ett företag köps för 10 miljarder. Riskkapitalbolaget använder tre miljarder från en av sina fonder och finansierar sedan resten med ett lån på sju miljarder. Fem år senare har man dubblat företagets värde till 20 miljarder genom effektiviseringar och förvärv.

På fem år har man på de tre miljarderna skapat tio miljarder i avkastning, oräknat lånekostnader och eventuella skatter. Låt oss anta att två miljarder försvinner i skatter och räntekostnader. Åtta miljarder genom tre miljarder ger en avkastning på 270 procent, eller en årsavkastning på 22 procent före avgifterna.

Riskkapitalbolagets förtjänst med 20-2-modellen blir då (3*0,02*5)+(8*0,2)=1,9 miljarder.

Så även om nästan en fjärdedel försvinner i avgifter har investerarna i fonden ändå fått 200 % på fem år.