TINA - There Is No Alternative

Det finns inga alternativ, eller TINA (There is no alternative). Ända sedan den akuta finanskrisen 2008 har begreppet TINA odlats i ekonomidiskussionen. Utgångspunkten är precis som förkortningen antyder, det finns inget alternativ till aktier, alltså måste jag ha alla mina besparingar i aktier! Ränteplaceringar ger ingen avkastning, kontanter är inte inflationssäkrade och obligationer oavsett typ ger antingen för dålig avkastning eller så är de för riskfyllda.

Reala tillgångar som skog, mark, hyresfastigheter eller ädelmetaller är inte bra heller eftersom det antingen är för otillgängligt eller för riskfyllt, alternativt för avancerat. Sammanfattat finns det inget alternativ, det är aktier som gäller för hela slanten. Eller?

Jag tycker inte det riktigt stämmer med verkligheten. 

Reklam för obligationer.

Argumentationen bygger på att räntorna sjunkit till mycket låga nivåer och med det sagt finns det bara åt ett håll som räntorna kan utvecklas, uppåt! När räntor stiger minskar värdet på obligationer, särskilt obligationer med långa löptider vilket i praktiken betyder att värderingen av dina obligationsfonder kan minska om räntorna stiger. Men det är förmodligen att göra det hela lite enkelt.

Det är ganska lite som talar för att vi har ett nära förestående scenario där räntorna kraftigt kommer att börja stiga. Skulle det ändå ske kommer visserligen värdet på obligationerna att minska, men så snart löptiderna förnyas kommer värderingarna att återhämta sig och i långa loppet kommer man vara tillbaka på samma nivåer.

Och oavsett hur obligationer kommer utvecklas framgent så är det i sig inte ett skäl till att satsa på 100 % aktier vid alla tillfällen. Svängningarna i obligationsfonderna är betydligt mindre och syftet med att ha delar av depån utanför aktiemarknaden är just att minska svängningarna. Känns det osäkert med obligationer går det alltid att ha delar av kapitalet i rena likvider.

Detta fenomen, med minskad avkastning på obligationer, används gärna som en delförklaring till varför aktier har stigit de senaste tio åren. Motiveringen är ungefär att minskande avkastning på tillgångsslaget obligationer skapar större flöden in på aktiemarknaden med resultatet att vi får tillgångsinflation på aktier, eller högre avkastning på aktier för den som hellre vill se det så.

Om det är sant eller falskt har vi så klart ingen aning om.

Historisk avkastning är som bekant inte en garanti för framtida avkastning, men det är ändå lite intressant att titta på hur utvecklingen för lite olika obligationsfonder varit senaste tio åren.

AMF Räntefond Lång har under 10-talet gett ett CAGR på 3,50 %. Varje kalenderår har varit positivt, även om vissa år endast handlat om någon procents avkastning. Det är inte som på den gamla goda tiden, men fullt tillräckligt i en miljö av låg ränta och låg inflation.

Lite mer riskfyllda obligationer som SEB High Yield har ett CAGR på 5,30 % senaste tio åren. Visserligen två minusår under perioden.

Under 10-talet pratade man om att räntorna blivit så låga att det inte var någon idé med obligationer, och nu efter 2020 pratar man om att räntan är så låg att den bara kan öka, och med det att obligationerna helt skall sluta avkasta. Hur det blir med det vet vi inte, men det är i sig inte ett argument till att vara fullinvesterad i aktier. Syftet med obligationer i depån är snarare att minska svängningarna och bevara sitt kapital. Är man orolig för att obligationsfondernas värderingar långsiktigt skall sjunka skall man så klart inte äga obligationer.

Oavsett vad man tror kommer hända med obligationsmarknaden har uttrycket nästan blivit ett koncept som verkar framkalla väldigt känslomässiga reaktioner hos många kopplat till de finansiella marknaderna – och som alltid skall man vara väldigt försiktig med att agera på känsla.